vila i frid

Idag har det inte varit mycket uppdatering.
Den största anledningen är att idag skulle min morfar blivit 73 år.
Och det får ju mig och tänka på honom väldigt mycket. Och jag saknar han så jävla mycket.
för snart 2 1/2 år sen åkte han in på sjukhuset, han var sjuk. Hade lunginflamation har jag för mig.
Det gick några dagar.. sen samlade mamma oss i vardagsrummet, och sa att han hade njursvikt, och att han troligen inte skulle överleva. Isåfall var han tvungen att genomgå dialys.
Jag grät, men tänkte inte mer på det. Jag tänkte, det skulle ordna sig. Han skulle leva, och vara min glada morfar som vanligt. Att han skulle fixa skiten.. allt skulle verkligen ordna sig.
Men det gjorde det inte.
den 21 november, vid runt 14.00 tiden, sitter jag vid matbordet. ( jag sitter på samma plats just nu )
Mamma kommer in och säger; Jag måste till sjukhuset!
och ser en aning chockad ut. Jag undrar varför.. och då börjar mamma gråta och säger att dom ska stänga av maskinerna.
hela min familj följde med dit... utom jag. Jag skulle inte klara av det. Jag skulle inte kunna leva med att ha en bild i huvudet av min morfar när han dör. En bild som skulle nypa sig fast i huvudet för alltid.
Jag bad mamma att säga till morfar att jag älskar honom.
Grät i mitt rum i flera timmar, gick sedan ut i snöstormen till Maja..som bodde rätt långt ifrån mig. Jag var med henne och stina hela kvällen. Dom fick sitta och krama om mig i evigheter, fattar inte hur dom orkade med mig.. jag grät verkligen som fan.
Först ringde mamma och sa att hon hälsat till morfar att jag älskar honom, och att det var så tyst.
Sen runt 19.00, ringer hon igen.. och säger jättetyst att det är över nu.
Ni anar inte hur detta har påverkat mig. Jag sitter och lipar som en idiot här nu. Har varit tvungen och ta massa pauser från skrivandet. Sitter och skakar.
Idag för 73 år sen, föddes en ängel.
Min ängel, min älskade morfar.
______________________________
Jag saknar dig moffa. Skulle kunna göra vad som helst för att träffa dig igen. Eller iallafall se dig.
Jag saknar din röst. Dina kramar. Dina telefonsamtal. Jag saknar dig så jävla mycket.
Jag ångarar att jag inte gav mer tid åt dig som jag borde ha.
Ska tända ett ljus åt dig nu.
Jag älskar dig <3

Kommentarer
» stora syrran 1

du är inte den enda som kommer ihåg dagen i nästan detalj.



robin skulle kommit tidigt på morgonen, för att ev. fått träffa han, men robin kom senare på förmiddagen början på eftermiddagen.

sen när jag och han låg och myste så hörde jag dig gråta, jag flyger upp och öppnar dörren ser mamma och hon tittar ned i marken, sedan öppnar hon garderobs dörren och berättar för mig vad som skulle ske.



utan att tänka så sade jag att jag följer med!



jag tände oxå ett ljus igår, innan vi lade oss^^

krams

2011-01-31 06:21:31
» Anonym

Riktigt fint skrivet! Jag tror att din Morfar skulle varit rikitigt stolt över dig, och jag tror också han vakar över dig och din familj än idag.

Beklagar sorgen.

2011-01-31 15:14:26

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback