Jag är en helgråtare till sorgliga filmer, jag lovar, jag gråter tillochmed när filmen inte ens har börjat. Om det typ är en fin början, som titanic, kan jag sitta och storlipa. Vet inte varför... haha har bara alltid varit så. Eller så kan jag bara gråta av att det är så jävla fint eller nått. Storliparn nr 1!

Jag vet att jag inte borde gråta längre, alltså inte hela tiden när jag tänker på han. Men det är svårt. Han har varit död i över 2 år, men liksom dom arga och sårade känslorna över hans bortgång försvinner inte.

Han var helt klart bäst, fanns ingen som han. Och jag saknar han till tusen...